Författande journalister (Blogg C)

Varje gång jag öppnat Lasse Wierup och Matti Larssons bok ”Svensk maffia” så kan jag inte undvika att förundras över det gedigna arbete som ligger bakom. Boken behandlar Sveriges mest fruktade kriminella gäng, allt från Hells Angels och Bandidos till ”uppsalamaffian” med bland annat ”Tjocksteffe” i spetsen.

Varje gäng får var för sig en grundlig genomgång i enskilda kapitel och det sköna med boken är att alla parter får komma till tals och skildra sin verklighet, det oavsett vilken sida på lagen han eller hon står. Grundlig dokumentresearch och djupa intervjuer med såväl poliser som avhoppare varvas på ett härligt sätt med nära och relativt (tror jag) ärliga samtal med personer högt uppsatta i de olika gängen. Även om man kan anta att författarna i sig ogillar den kriminella verksamhet som utövas så är de inte rädda för att verkligen låta gängmedlemmarna ta stor plats och berätta om deras liv, deras syn på saker och ting och förklaringar till deras val. Detta gör ju boken så intressant för mig som lever såå långt borta från den kriminella världen, jag får verkligen en inblick i en helt annan värld, vilket man också får i en skönlitterär bok, skillnaden är att här vet jag att det är på riktigt, att det finns på riktigt…till och med min lilla (under 10 000 invånare) bostadsort benämns i boken (Hells Angels-möte på orten). Hur mer på riktigt kan det bli.

Boken är väldigt dokumentär och journalistiskt skriven, i princip så radas det från början till slut upp massor med fakta och ren information. Detta kan tyckas tråkigt, men nej, inte för en halv sekund. Det finns trots det en sånt bra flyt i det hela så det gör ingenting alls. Jag har också läst boken ”El Choco” av journalisten Markus Lutteman. En om möjligt ännu bättre bok och författaren har gjort ett lika gediget arbete som Lasse och Matti. Den handlar om svenske Jonas som i åtta år satt fängslad i Bolivias mest fruktade fängelse, San Pedro, det på grund av ett misslyckat smugglingsförsök. Denna bok däremot känns i sin läsning lite mer skönlitterär, kanske beror det på att det skildrar en kärlekshistoria, men författaren har verkligen samtidigt lyckats med det journalistiska. Något som representerar det utmärkt, tycker jag, är att boken behandlar enormt mycket politik. Jag tycker att man skulle kunna säga att ”svensk maffia” är journalistik medans ”El Choco” är litterär journalistik.

Det viktigaste med en journalistisk bok är att författarna håller sig till sanningen rakt igenom och man som läsare kan känna att det som skrivs är sant. Den känslan får man i båda de böcker som jag nyss läst. Jag uppskattar också objektivitet, för jag vill helst slippa bli påverkad åt det ena eller andra hållet när jag läser en bok…eller ja kanske inte, när jag läser ”El Choco” så självklart påverkas jag av Markus berättelser kring kriminella bolivianer, Bolivias regering och USA´s inblanding i ”allt” etc.etc. Hmm ja nu blev jag lite kluven just i objektivitetsfrågan…En annan sak jag uppskattar med dessa böcker är att det känns så enormt genomarbetat…jag vet att det innebär ett hästjobb att skriva en skönlitterär bok också, men här kan du verkligen inte under några omständigheter sitta på ”kammaren” och hitta på nåt. Dock kan jag hitta flera slarviga stav- och språkfel i båda dessa böcker, det är sällan i en skönlitterär bok…undrar om det är en slump bara…antagligen!!

Dessa ovan nämnda författare behärskar iallafall denna journalistiska form på ett briljant sätt och jag vill varmt rekommendera båda böckerna…med risk för att göra er sömnlösa…men den tar jag!